Min farmor var en väldigt bestämd kvinna. Jag var inte så gammal när hon gick bort, men jag minns väldigt tydligt alla gånger pappa och jag hälsade på henne på ålderdomshemmet. Hur hon, trots att hon vid det laget bott i Östergötland i flera decennier, fortfarande pratade lite gotländska.

Farmor var väldigt aktiv i lokalsamhället. Hon startade, drev och deltog i många av bygdens alla föreningar. Mina systrar och jag turas i dag om att bära den folkdräkt som hon sydde upp på egen hand. Farmor var en bondfru av det gamla slaget, med rak rygg och starkt sinne. En av alla dessa kvinnor som fått landsbygder och lantbruk att snurra under århundraden, utan att egentligen få det erkännande de förtjänar.

I dag pågår debatten kring kvinnors plats och deltagande i samhället. Det finns de, även inom Lantbrukssverige, som menar att den så kallade kvinnokampen gått för långt. Att debatten kring genusfrågor överdrivs och att det systematiska utanförskap som kvinnor befunnit sig i under århundraden inte alls är problematiskt.

Som en av dem som får leva med konsekvenserna av den normativa bilden av kvinnor, vill jag hävda att det har funnits ett problem och att delar av den problematiken fortfarande lever kvar.

Det behöver inte vara fel att en kvinna sköter hem och hushåll. Felet ligger i att det anses vara kvinnors ansvar. Att det på många gårdar fortfarande är fikabestyr och smådjursskötsel som faller på oss, medan maskiner eller byggnadsunderhåll sköts av män. Att det än i dag finns försäljare och rådgivare som frågar efter en far, make eller bror när det gäller det praktiska lantbruket.

Om nu kvinnor ska hushållsarbeta ska inte det arbetet förringas. Min farmors insats på gården var inte mindre värd eller mindre ansenlig än min farfars, även om arbetet utfördes oavlönat. Inte heller är kvinnors företagande, arbete inom vårdsektorn eller skolan på landsbygden av obetydlig vikt för lantbrukares förutsättningar. När kvinnor inte tillåts utföra samma uppgifter som män och de kvinnliga uppgifterna dessutom inte erhålls samma erkännande, är det ett problem. Hade inte lokalsamhället i stort funnits där, hade inte lantbrukare heller gjort det. Speciellt de traditionellt kvinnodominerade yrkena är en absolut förutsättning för hela sektorns existens.

Det är svårt att erkänna och adressera det här ämnet eftersom frågan är så polariserad. Att inte våga delta i samtalet är dock en del av problematiken. Det brukar sägas att om man inte tar tillfället att tala, kommer möjligheten aldrig åter. Det här är tillfället jag valt att adressera den ojämställdhet som jag och andra kvinnor upplever i vår vardag.

När framför allt män inom de gröna näringarna misslyckas med att se betydelsen av genusdiskussioner, jämställdhetsprojekt eller öppenhjärtiga samtal om övergrepp lämnar det en bitter eftersmak. Inte bara för de kvinnor som i framtiden ska arbeta i vår bransch, utan för de som möjliggjort den från början. Kvinnor som min farmor och jag själv.

Anna Ek, student vid Sveriges lantbruksuniversitet i Ultuna

Kvinnor har fått landsbygd och lantbruk att snurra under århundraden, utan att egentligen få det erkännande de förtjänar. Och delar av den problematiken lever kvar än i dag, skriver ATL:s krönikör Anna Ek.

Anna Ek: Kvinnor har fått landsbygd och lantbruk att snurra under århundraden utan erkännande.