Det nya året inleds med samma oklara politiska läge som det gamla avslutades. Men för skogen kan nationellt limbo kanske innebära öppningar för mer regionaliserat inflytande.

Utgångspunkten för denna tanke är förstås de regionala skogsprogrammen under vardande. Under hösten 2018 delade Skogsstyrelsen ut 16 miljoner kronor i stöd till landets länsstyrelser för att utveckla regionala skogsprogram eller skogsstrategier. Det övergripande målet är att med skogen som motor skapa arbetstillfällen och hållbar tillväxt i hela landet. Ett fåtal län hade redan tidigare utformat regionala skogsstrategier, men tack vare höstens utdelning av stöd har nu de flesta län rivstartat med förberedelserna av ambitiösa samverkansprojekt med skogen i fokus.

Cirka två decenniers internationell forskning finns till stöd för idén att beslutprocesser om naturresursanvändning bör baseras på samverkan. Samverkan kan öka beslutens legitimitet och underlätta deras implementering. Samverkansprocesser kan också fungera som fora för ömsesidigt lärande mellan involverade aktörer.

Forskningen inom området klargör att framgångsrik samverkan kräver tydligt ledarskap, noggrann planering och deltagande från representativa aktörer som alla är starkt motiverade och känner att de deltar på samma villkor. Här är det förstås viktigt att ha i åtanke att även om skogen i Sverige till största delen är privatägd så är den en naturresurs som tilldrar sig stort allmänintresse, vilket inte minst tydliggörs av rådande svårigheter för den nationella skogspolitiken att harmonisera alla befintliga förväntningar på skogen.

Uppenbart är alltså att de regionala skogsprogrammen kan komma att involvera aktörer med starka åsiktsskiljaktigheter. Att sådana samverkansprocesser ska leda fram till konsensus är varken möjligt, eller kanske ens önskvärt. Med utgångspunkt i eventuella oenigheter kan samverkansprocesser i stället ta till vara och utforska de olika aktörernas skilda ståndpunkter. De kan också reda ut vilken kunskap och/eller vilka värderingar som ligger till grund för de givna ståndpunkterna.

Dessutom behöver det finnas kapacitet att undersöka vilka de kort- och långsiktiga konsekvenserna blir av olika alternativa beslut, samt beakta vilka trade-offs respektive beslut skulle innebära för de konkurrerande intressena. Lyckas man med allt detta finns möjlighet både för nya lösningar på gamla problem, samt att nå åtminstone lite större förståelse mellan motstående intressen.

För dem som nu är ansvariga för regionala skogsprogram under uppstart finns alltså mycket att tänka på. Men det finns mycket som tyder på att vägen kommer att vara mödan värd. Nationella skogspolitiska låsningar om hur vi ska bruka vår viktigaste naturresurs kan ju av de regionala skogsprogrammen under året som ligger framför oss förvandlas till regionala lösningar.

Annika Nordin, professor SLU

Två decenniers internationell forskning finns till stöd för idén att beslutprocesser om naturresursanvändning bör baseras på samverkan, skriver ATL:s krönikör Annika Nordin apropå de nya regionala skogsprogrammen.