Anders Kristensson

Det var här vid ytterkanten mot bäcken som de fyra skogsägarna kämpade mot elden för att den inte skulle sprida sig över bäcken.

– Jag fick reda på att det brann i min och brorsans skog när jag var uppe i sommarstugan utanför Moskosel, berättar Stefan Jonsson.

– Jag och min fru slängde oss i bilen och for ner till skogsbranden. Man var ju chockad!

Jonas Labba och hans bror som äger grannskogen hade redan hunnit dit. Jona Labbas bror körde rätt igenom elden med en fyrhjuling för att försöka rädda kojan som de nyss renoverat. Han lyckades släcka markelden intill kojan och rädda kojan men ett litet förråd intill brann upp.

Stefans bror Jan anslöt sig och de försökte hjälpa brandmännen, men till att börja med hade de bara spadar och krattor att släcka med. De fick kannor och en stor vattenbehållare av brandkåren och fick gå runt och hälla vatten på markelden.

Stefan Jonsson i den brandhärjade skogen. ”Vi är glada för att elden inte spred sig mer, det kunde gått mycket värre”, säger han.

Efter att brandkåren kämpat mot elden hela dagen och röjt en brandgata som vattenbombats av en helikopter lämnade de brandplatsen trots att röken fortfarande låg tät i skogen.

– De sa till oss att brandgatan och bäcken skulle hålla inne elden och vi trodde att det hela var under kontroll, berättar Jan Jonsson.

– Men morgonen efter, vid femtiden, slog det upp lågor överallt och vi ringde brandkåren som kom tillbaka. Lite senare kom helikoptern också tillbaka.

De fyra skogsägarna hjälpte brandmännen att släcka elden med slangar och med vattenkannor dit slangen inte räckte.

Döda träd står kvar, de återstår nu att avverka dem och plantera ny skog.

– Värst var röken, ibland var man tvungen att krypa ner till marken för att kunna andas, berättar Jonas Labba.

– Eller bara ta sig ut därifrån för att kunna pusta ut ordentligt och få ren luft i lungorna.

Vid lunch åkte de hem för att vila för att återvända på natten men de hann inte komma hem förrän insatschefen ringde och berättade lite skärrat att nu brann hela myren också.

– Vi fick vända om igen och medan brandkåren kämpade mot elden på myren koncentrerade vi oss på att vattenbegjuta marken och träden mot bäckkanten, berättar de.

Risken var stor att elden skulle sprida sig upp på berget bakom myren men även över bäcken.

Helikoptern lyckades släcka myrbranden och de fyra skogsägarna lyckade hålla bäckkanten. De utmattade brandmännen lämnade brandplatsen utom två av dem. På natten var det de fyra skogsägarna och de båda brandmännen som höll stånd mot elden i ytterkanterna.

Dagen efter ville insatschefen lämna över eftersläckningsarbetet eftersom det brann på flera ställen i länet, men skogsägarna sa bestämt nej. De tyckte att branden fortfarande inte var under kontroll. Under dagen fortsatte brandmännen att släcka markbränderna som borrat sig djupt ner i marken och sent på kvällen kände skogsägarna att de skulle klara av eftersläckningsarbetet.

Stefan och Jan Jonsson vid kojan som deras grannar lyckades rädda.

En stor skara vänner och barn till skosägarna samt några inhyrda, sammanlagt bortåt 20 personer, påbörjade det intensiva eftersläckningsarbetet i tolvtimmars pass, dygnet runt.

– De första dagarna flammade elden upp på många ställen, berättar Stefan Jonsson.

– Brandkåren hade lämnat ett tusental meter slang och två pumpar som pumpade upp vatten från bäcken. Vi fick dra slangar fram och tillbaka genom skogen för att släcka eldhärdarna. Räckte inte slangen fick vi hälla vatten från kannor. Det kunde vara riktigt otäckt för när man hällde vatten ner i eldhålen kunde det plösligt flamma upp alldeles intill.

Platser som de vattenbegjutit kunde senare plötsligt flamma upp igen, det glödde långt ner i marken. En annan fara var att träden började rasa omkull när rötterna brunnit av. Stefan Jonsson höll på att få en tall över sig, men som tur var hörde han trädet komma.

Framför allt bevakade de ytterkanterna runt det eldhärjade skogsområdet.

– Vi sprutade vatten dygnet runt under nio dagar, berättar Stefan Jonsson.

– Det gick inte att slappna av och det var svårt att komma till ro och få någon sömn. Men sen lugnade det ner sig ordentligt och vi kunde halvera manskapet.

Efter tolv dagar var det bara de fyra skogsägarna kvar i skogen som vaktade. Men det kunde fortfarande börja ryka och då fick de klara sig med kannor. Brandkåren hade tagit tillbaka pumparna som behövdes bättre på andra brandplatser. Därefter kom det välbehövliga regnet.

– Jag önskar att jag varit lite bättre tränad, för det var fruktansvärt jobbigt i den extrema sommarvärmen, både fysiskt och psykiskt, säger Jonas Labba.

Stefan Jonssons sambo Helena var den enda som brände sig under släckningen. Det for in glödande kol i hennes känga som brände henne illa på foten ovanför hälen.

– Det kunde ha gått mycket värre och vi är innerligt glada för att elden inte spred sig mer, avslutar Stefan Jonsson.

Eftersläckningsarbetet pågick i närmare två veckor.

<h3>Branden utanför Vidsel</h3>Cirka 35 ha mark brann varav knappt 20 ha myrmark och 15–20 ha skogsmark som var 50- 60 år gammal skog. Orsaken till branden är okänd.En såg i trakterna håller på att undersöka möjligheten att ta hand om brandhärjat timmer från Sveaskogs skogar vilket även kan bli en möjlighet för andra skogsägare att få ut lite av värdet från det brandskadade timret.

När sommarens bränder hade släckts och brandkåren lämnat brandplatserna återstod det utdragna eftersläckningsarbetet för skogsägarna. När Stefan Jonssons skog strax norr om Vidsel började brinna den 7 juli kastades han från semestern rakt in i ett rykande inferno.

Skogsägare i Vidsel berättar om sommarens brand – slogs mot elden i tolv dagar.