Ulf Aronsson

Skogsägare anstränger sig under omloppstiden för att på olika sätt få en bra värdeutveckling på sin skog. Rätt trädslag, rätt plantor, rätt skötsel och rätt köpare är några faktorer som det går att laborera med. Men andra faktorer är svårare att påverka, till exempel marknadens efterfrågan.

Det kan man fundera över när man studerar Skogsstyrelsens statistik över rundvirkespriser. Statistiken får ibland kritik för att ligga fel i nivå eftersom den inte omfattar tillägg, avdrag och bonusar. Dessutom gäller den volymvägda genomsnittspriser på leveransvirke, medan de privata skogsägarna säljer merparten av sitt virke som avverkningsuppdrag. Men statistiken ger ändå ett jämförbart grundpris och en bra bild över trenderna.

Och där framgår bland annat att grantimmer sedan 2010 betalat sig bättre än tall för landet som helhet. Det var nog inte vad skogsägarna som anlade tallbestånd för ett sekel sen hade som målbild, och visar att det är svårt att planera för efterfrågan över tid.

I prisjämförelsen mellan gran och tall finns säkert avvikelser för olika sortiment och regioner. Men det känns ändå svårt att utifrån traditionell virkeskvalitet förklara varför fura från mellersta och norra Sverige de senaste åren varit de två näst sämst betalda timmerkvaliteterna.

I topp ligger i stället sydsvensk gran. Och det är inga små skillnader: Sedan 2010 har den sydsvenska granen betalats cirka 23 procent bättre än tall från Mellan- och norra Sverige, ibland med prisskillnader uppåt 40 procent. Under samma period har de sammanlagda timmerpriserna för både tall och gran i södra Sverige varit 17 procent högre än i Mellansverige och 25 procent högre än i norr.

För massaveden är bilden liknande. Där har priset för sydsvensk massaved sedan 2010 i genomsnitt varit 11 procent bättre än i norra Sverige och 16 procent bättre än i Mellansverige. Men att massaveden betalar sig bättre i söder är mindre överraskande, och kan förklaras av att Södra genom sin lönsamhet och storlek håller uppe priserna till skogsägarna.

Skillnaderna i timmerpriserna kan delvis förklaras av en hårdare konkurrens i söder, fler sågverk slåss om råvaran. Men konkurrenterna har blivit färre de senaste åren; Rörvik, Bergs och Setra har sålt sågverk samtidigt som Vida, ATA och Derome vuxit. Trots det är gapet ned till priserna i mellersta och norra Sverige fortsatt stort.

Även här kan Södra vara en delförklaring. Trots att de egna sågverken sällan ligger i topp resultatmässigt kan den lönsamma helheten bidra till att hålla priserna uppe. I Mellansverige kan köparna spela ut skogsägarna mot stora importvolymer från Norge och om sågverken byter billig massaved mot billigt timmer från bolagen så är alla nöjda - utom skogsägarna.

I vilken del av landet man har sin skog är också svårt att påverka, däremot är det möjligt för skogsägarna att påverka den kollektiva konkurrenskraften genom starkare föreningar och att i möjligaste mån stötta en mångfald av köpare i avsättningsområdet.

Tid och plats är inget skogsägaren kan påverka. Men kanske kan de ta igen det med ökad konkurrens.

Samtidigt är den svår för den enskilda skogsägaren att påverka.

Konkurrensen avgörande för lönsamheten

Lantbruk

Ulf Aronsson: Rätt trädslag, rätt plantor, rätt skötsel och rätt köpare är några faktorer för att få en bra värdeutveckling på sin skog. Marknadens efterfrågan är svårare att påverka.