Stefan Gård

Effekterna av coronapandemin är många och fruktansvärda: människor dör i hundratusental, miljoner förlorar sina arbeten och företag går omkull. Men krisen har också fått andra effekter. En av dem är att samhället i stort har börjat lägga mer fokus på var maten vi äter kommer ifrån och hur Sveriges och andra länders möjligheter att tillgodose våra behov ser ut. När krisen är över – för den kommer att gå över – hoppas jag att vi tar med oss lärdomarna för att säkerställa en trygg matförsörjning även i framtiden.

Krisen sätter också fingret på stora förändringar i Sverige de senaste decennierna. Innan vi gick med i EU var det inte bara marknadskrafterna som styrde vilka livsmedel som fanns att köpa utan också staten såg till att det fanns en lagom mängd och lagom stor variation av näringsriktiga livsmedel till ett rimligt pris. Vi hade också ett beredskapslager som vi hade möjlighet att ta till om vi skulle drabbas av en kris.

Men så kom vi med i EU och andra krafter började styra våra liv. EUs inre marknad skulle fungera som ett gemensamt land, och de gränser som hade funnits revs och vi fick större valfrihet, nya preferenser och ett större utbud än någonsin tidigare. Det fanns gott om mat, och kunde vi inte producera det själva kunde vi alltid importera det.

Beredskapslager började kännas omodernt och inte så nödvändigt längre, så det såldes av. Vi skulle klara oss ändå. För när vi ville ha en viss råvara var det bara att beställa den, den skulle ju komma ”just in time” – i rätt mängd när den behövdes utan att behöva vänta i ett lager.

När man nu tänker på allt som har hänt på sista tiden, är ett återkommande tema att lagren av diverse produkter saknas, där sjukvårdsmateriel som skyddskläder och ansiktsmasker varit mest uppmärksammat. En stor del av rörligheten i världsmarknaden har raderats ut och produkterna som skulle levereras ”just in time” kommer inte.

När man pratar om jordbrukets villkor kommer man snabbt in på uttrycket självförsörjningsgrad. Det debatteras så fort det uppstår en kris såsom askmoln, terrorattacker eller som nu coronapandemin. Men det glöms lika snabbt bort igen, och de grundläggande bristerna i försörjningen åtgärdas inte. Och för varje kris som drabbar oss blir problemet större eftersom vi när vi kommer ut på andra sidan har en lägre nivå av självförsörjning än vi hade tidigare. För att komma till rätta med det måste vi stärka vår konkurrenskraft och öka lönsamheten för svenskt jordbruk.

Självförsörjningsgraden är, anser jag, ett mått på ett lands företagsklimat för jordbruket. Ett bra företagsklimat är lika med en hög självförsörjningsgrad. I dessa tider när jordbruket har klassats som ett prioriterat område, tyder väl det på att vi gör någonting som är viktigt. Men samtidigt klassas jordbruket i Miljöbalken som en miljöfarlig verksamhet, hur bra rimmar det?

Nej, skrota den klassificeringen och se samtidigt över snedvridna punktskatter så att jordbruket kan stå starkt inför nästa kris. Då kan vi öka vår självförsörjningsgrad i stället för att minska den, så som har varit fallet hittills.

Jag ser otroliga möjligheter i svensk jordbrukssektor, men det gäller att vi tar vara på dem. Och det handlar om god djurhållning, god tillgång på mark och god tillgång på vatten. Svårare än så är det inte.

När krisen är över hoppas jag att vi tar med oss lärdomarna för att säkerställa en trygg matförsörjning, skriver ATL:s krönikör Stefan Gård.

KRÖNIKA | När krisen är över hoppas jag att vi tar med oss lärdomarna för att säkerställa en trygg matförsörjning, skriver ATL:s krönikör Stefan Gård.